varenda vän som jag har nu har lämnat mig ett minne, minnen som bränns i i sinnet och som aldrig försvinner, men jag håller ryggen rak, även i dagar med knas, faller ner på mina knä, för att jag vill vrida tillbaks för min tid blivit kortare, kommer jag och orka de ? vill vrida tillbaks då man kunde lita på alla då ingen bråkade och alla hade svaret, tiden då problemen inte fanns överhuvudtaget man tog en dag i taget, tänkte inte på konsekvenserna, då falskhet inte fanns & alla talade sanning och ingen ville ljuga, jag vill tillbaka, tillbaka till den tiden då alla var med varandra, och alla var barn, ingen tänkte på sig själv, och stolt kunde säga att detta var min familj, då kärlek bara var en puss på kinden och utseendet inte betyde någonting. 
fan ta mig tillbaka till dom tiderna...